Sen förra gången jag skrev har jag haft lite utmanande frågor och känslor. Jag känner mig ibland som en treåring som vill skrika och stampa i golvet och vråla: “jag viiillll riiiidaaa!!” med all kraft. Samtidigt är jag den vuxna som förstår att å sitta på en annan levande varelses rygg inte är något jag måste göra för min överlevnads skuld. Det är något jag gärna vill, något jag tycker om, något jag så länge jag kommer ihåg drömt om. För några år sedan, innan jag upptäckte belöningsbaserad hästträning, tyckte jag att ridning var en självklarhet och något hästen bara skulle finna sig i. Jag tyckte att hästen ska lyda och människan bestämma. Allt! Samtidigt hade jag även i mig att jag inte vill skada någon, eller vara elak, varken mot djur eller människa. Dock förstod jag inte annat än vad jag hade lärt tills dess. Nu när jag lärt annorlunda från Relationsbaserad hästträning och andra som tränar med positiv förstärkning, vet jag att ridning kan upplevas på många olika sett av en häst. Det kan även påföra hästen smärta. Därför känner jag nu att jag inte vill tvinga någon häst att bära mig emot sin vilja. Här finns även ett säkerhetsperspektiv. En häst som bär en människa frivilligt är tryggare än en häst som tvingats bära en människa.
Nu har jag Reifur för att glädjas åt och med i vardagen. Så då vill jag att det vi gör ska vara positivt för båda. Såklart finns det saker som behöver göras som inte är så roligt, men allt jag gör för min glädjes skuld enbart vill jag ska vara till glädje för honom också. Och särskilt när det gäller ridning, då vill jag att han ska kunna säga nej och även kunna be mig hoppa av om han först sagt ja. Och jag vill det ska vara tydliga signaler som jag inte behöver tolka. Vi har precis börjat rida igen efter hans rehabiliteringsperiod. Första ridturen kändes som om det inte varit ett halvår sedan senast. Det flöt på liksom och nästan bättre än förut. Helt underbart! Sen har han börjat visa att han inte vill att jag ska sitta upp. Väldigt tydligt genom att flytta bakdelen bort från mig. Eller visa att han vill jag ska sitta av: stannar och duttar min fot och vägrar gå vidare. Det där med att dutta på min fot är jag lite osäker om det alltid betyder att han vill jag ska hoppa av. Ibland känner jag att han gör det när han tycker jag krånglar och kan då gå vidare rätt snabbt igen när situationen lugnar sig. Men att dutta på min fot och sen inte vilja gå vidare, för så å kanske dutta på foten igen. Det tolkar jag som att han vill att jag ska hoppa av. Varför han vill jag ska hoppa av är också lite oklart. Ibland tror jag han känner sig osäker och det är tryggare att ha mig på marken. Men senaste veckan har jag funderat om det är något annat.
Jag har nu tränat in ett tydligare signal för att ge mig grönt ljus för att hoppa upp: jag sträcker fram foten och han duttar på den. Det svåra är att han kan dutta, och sen ändå gå undan när jag är på väg upp i sadeln. Han kanske inte har helt förstått än att det är uppsittning som han sätter igång. Eller så är han inte riktigt redo än. För ibland kan jag få sitta upp om jag försöker igen och gör det hela i lite flera steg. Eller så får jag sitta upp och så ber han mig hoppa av igen direkt. Anne gav oss en övning vi kan göra för att belöna upp ridningen igen. Om det nu inte är sadeln som är problemet, då kommer inte övningen hjälpa ändå. Reifur är ju van vid att gå mellan tunnor. Så övningen var att ställa upp tunnor som han kan gå mellan, och sen en pausstation i närheten. Sen tänka baklängeskedja. Börja vid pausstationen. Sen gå en runda mellan tunnorna, stanna vid sista tunnan, hoppa upp där och rida till pausstationen. Hoppa av, efter kort paus gå en ny runda, stanna vid en tunna längre bort och så rida till nästa tunna och sen till pausstationen. Om det är svårt att förstå så kommer ni se det bättre på filmen. Det gick rätt bra först. Reifur valde även att gå en hel runda mellan tunnorna innan han gick till paus vid ett tillfälle. Sen åt andra hållet ville han inte bära mig mera efter första rundan.
Såklart vill jag inte rida då, om han så tydligt visar att han inte vill. Men samtidigt vill jag!! Reifur visade tydligt förra veckan att han inte var sugen på att bli riden, och vi gjorde ridövningen i måndags, så efter det har det varit en del bearbetning av mina egna känslor, acceptera hur jag känner och samtidigt acceptera läget. Jag har även funderat kring: om Reifur aldrig vill att jag ska rida igen, hur känner jag då? Skulle jag fortfarande tycka lika mycket om honom? Svår fråga, men behövligt att ställa. Dock tror jag det finns en lösning. Jag tror inte att Reifur tycker illa om själva ridningen i sig. Kanske fick jag ett bevis på det redan på tisdag. Då fick mitt syskonbarn hagkompis till Reifur och vi kunde ta oss ut i skogen. Jag hade innan bräddat hans sadel lite till. Och när jag väl kom upp i sadeln så var jag supernoga med att sitta så lodrät och balanserad jag bara kunde, och belönade tät. Reifur gick på och bad mig inte sitta av. Inne i skogen satte jag av en gång ändå för att det prasslade av något djur och det skrämde Reifur. Så jag ville vara på marken och stötta honom och samtidigt känna mig trygg. När jag sen ville sitta upp igen visade jag Reifur tydligt att jag tänkte sitta upp, väntade en sekund på om han skulle reagera och när han stod still så satte jag upp. Jag använda alltså inte vår nya startknapp utan gjorde som jag har gjort tidigare. Vill han inte ha mig på ryggen så kan han gå vidare istället för att stå still. Så efter den turen kände jag mig mycket mera hoppfull igen. Vi har inte gjort någon ridövning igen än. Jag ska prova övningen vi gjorde i måndags igen med sadeln som är bräddad nästa vecka. Om han fortfarande säger nej så ska jag kolla efter en ny sadel. Han säger ännu mera nej till barbacka och barbackapad. Så det är nog en bra anpassad sadel som gäller. Titta gärna på Ridövningsfilmen. Som ni ser så klickar jag även för sväng, då vi tränar en del på det också. Men inget av det vi gör i filmen är nytt, så därför tänker jag att det är ok att klicka för flera saker. Fast jag kanske tänker fel där 🙂
Förra vintern red vi med två andra. En häst Reifur känner väl och en som var rätt ny för honom. Vi skrittade bara, Reifur var längst bak, han verkade taggad över hela situationen, men var ändå lugn och inlyssnande. Jag hoppade av och gick en bit efter halva rundan. Sen när jag skulle hoppa upp igen stod hästarna rätt nära varann på en smal grusväg. Reifur stannade, men började gå igen så snart jag hade foten i stigbygeln, sadeln låg inte still och det kändes bara krångligt. Så jag sa till de andra att jag bara går med honom. Då gick han bestämd en liten bit bort från vägen, vänder sig med sidan mot mig, tittar på mig och sen pekar bestämd med nosen upp mot sadeln. Jag går till honom och sitter upp utan problem. Reifur stod still och sadeln låg still. Sen red vi hem med de andra. Så ibland kan det vara miljön som gör att han inte vill ha mig på ryggen. Just där tror jag att han kände sig stressad över att stå så nära hästen han inte kände så väl. Men med lite mera space var han ok med uppsittningen. Jag tror en häst kan tycka om att bära en människa. Det skapar en situation där man liksom delar kropp, man blir ett med varandra. Det ger en ny upplevelse både till häst och människa. Även det en människa kan påverka en häst att göra under ridning tror jag en häst kan uppskatta, för upplevelsen eller samspelets skuld. Men jag tror inte på tvång. Och jag tycker ridning ska ses som ett privilegie, en gåva som ges en.
Hur går dina tankar kring ridning?
På återseende!
Hanne och Reifur.