Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne