Många av oss har en perfektionist inom sig, som alltid hittar fel eller förbättringsmöjligheter. Om hästen gjorde allt rätt så var det vi som fortfarande kunde gjort något bättre. Om vi gjorde allt korrekt så gjorde inte hästen precis så som vi föreställt oss att det skulle se ut. Vi vill korrigera, rätta till och förbättra och då tappar vi bort blicken från alla stunder som är BRA och som redan är ett nöje.
Den där strävan mot att utföra allt korrekt, eller perfekt kan många gånger förstöra hela nöjet av att träna och umgås med våra hästar. Då vi istället för att tänka på det som gjorde oss glada tänker på vad som inte var bra/korrekt/perfekt under tiden vi spenderade med vår häst. Vi riskerar att tappa självförtroendet och hästen också. Vore det inte bättre om vi istället för att tänka på att allt ska bli perfekt, kan fokusera på hästens motståndskraft mor våra felaktigheter? Hur allting inte kollapsade utan HÖLL IHOP fast vi gjorde mänskliga misstag!
Vi behöver inte vara bättre, men vi kan vara annorlunda. Vi behöver inte vara snabbare, men vi kan vara närvarande. Vi behöver inte alltid andas korrekt men vi kan göra saker som får oss mer avslappnade. Vi behöver inte ha en ängels tålamod, men vi kan välja att tänka ut ett annat sätt att utföra övningen där det blir lättare för både oss och vår häst. Hästen behöver inte någon som aldrig kommer göra fel, men den behöver någon som inte ger upp.
Det handlar då inte om att inte ge upp på hästen eller på övningen, utan inte ge upp på sig själv och sin egna förmåga!
