Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Jag fortsätter fundera och utforska kring ridningen. I dag hade jag ett längre samtal med Anne om det. Så bra att få vädra allt och få nya perspektiv. Det är så många saker som spelar in för om uppsittning upplevs som en bra grej av Reifur. Dels om han har sadel eller inte. Om vad han förväntar sig ska hända efter uppsittningen. Vilket väder det är. Vilken miljö som är runt. Hur nära eventuella andra hästar är. Eller hur långt borta de är. Vilken dag eller tid på dygnet, vilket väder och hur närvarande jag är. Allt spelar in. Så jag blir lättare snurrig av det hela.

Förra veckan fick vi två härliga ridturer i skogen. Den ena med en tidigare hagkompis till Reifur. En häst som gärna ville gå efter, och en människa som var ok med att Reifur fick bestämma väg. Då blev det spännande! Han kallas inte Offroad-Reifur för ingenting. Vi utforskade närkontakt med träd, med stigar som var täckta av fruset vatten, Reifur ville gärna klättra uppför en brant hög klippa, men där tog mitt mod slut. Reifur hittade även en ”galoppstig”, inte dåligt! Det blev några av och upp sittningar, vilket gick bäst när jag satte upp helt från marken och det var lite space runt oss. Mycket kul å uppleva att markträningen vi gjort med ledande tygeltag på ridbanan har gett resultat. Även stoppsignal satt bra. Vi fick till och med en travsträcka på signal utan draghjälp. Tjohej! Reifur ville också fortsätta utforska skogen när vi behövde gå hem. Det gladde mig mycket!

Här är en kortversion av turen som tog över en timme.

Andra ridturen var med en häst vi bara har varit ute i skogen med en gång förut, men en lugn och trygg en. Och med en människa som också är lugn och tålmodig. En fråga som ”säg till om vi ska stanna och vänta” är underbar när man som mig lätt blir orolig för hur det ska gå och vilka krav och förväntningar som ska uppfyllas. Då slappnar jag av och allt blir bra! Vi red faktiskt hela vägen från ridbanan, och en hel runda tills vi båda klev av när vi nästan var hemma igen. Reifur gick både först och sist. Det brukar vara svårast att ta sig från stallet och tills vi kommit in i skogen. Men denna gången gick det hur bra som helst. En lång härlig galoppsträcka fick vi också. Hästen framför Reifur travade lugnt, och Reifur galopperade. Inte en gång bad han mig sitta av.

Men ridning på ridbana eller ovalbana är inte favorit. Det blir hackigt och Reifur ber mig sitta av snabbt. Vi har dock tränat travsignal från ryggen och fått hjälp av Reifur extramänniska från marken. Så även om det hela inte ser så fint och lugnt ut som jag vill så går det framåt med travsignal. Jag vill kunna trava med honom när vi ska prova nya sadlar i april. Men om vi nu inte kommer dit så är det också ok.

Reifur börjar nu bli helproffs på att backa med huvudet ner. Han backar snabbt och långt. Blir rent stolt av han! Sen blir han snabbt distraherad, så om något rör sig i synfältet går det absolut inte att backa samtidigt! Älskar att vi har sheijpat in huvudet ner i skyddad kontakt, och att vi sen har kunnat koppla ihop det med backasignal. Backa har vi sheijpat in genom att gå upp och nedför vågen i stallet. Det känns bara så skönt att inga piskor eller hårda tag har varit med i den processen.

Vi tränar också backning uppför ramperna i stallet. Då brukar vi ibland få frågor om Reifur inte gillar rampen. Intressant hur allt annat än ridning ses som miljöträning. Att det är så svårt att se hur mycket muskelbyggning och balansträning det är med olika övningar från marken. Reifurs hovis kunde se i dag att övningarna har gett resultat. Hon såg att hans bakknän hade stärkts. Vilket bra kvitto är inte det!! Hovis är proffs på stärkande av svaga bakknän, så jag litar på hennes uttalande. En till övning vi har gjort senaste tiden är att stå med framben på balansbräda. Här är inlärningsprocessen på en minut.

Nu har vi precis börjat träna att flytta bakdelen mot mig på signal också i skyddat kontakt. Spännande! Målet med det just nu är att han ska kunna gå sidledes. Han lär sig snabbt. Tänk hur mycket man kan lära hästen genom miljöarrangemang, en klicker och lite morötter. Älskar det!

På återseenden!
Hanne och Reifur.

Vi har ju gjort en hel del annat den senaste veckan. Bland annat övat på att backa i vinkel, backa i uppförsbacke, tränat på att stå på en ny balansplatta jag snickrat ihop, och varit i skogen två gånger. Men det är ridningen som är lite top of my mind just nu, så tänker fortsätta skriva om det. Någon kanske undrar hur det går.

Efter att jag skrivit förra gången var jag på en till skogstur. Denna gången med en häst vi har gått promenad med tidigare och sen en häst vi inte varit ute med. Bästa människosällskapet som var lugna och inte hade en massa höga krav om hur snabbt eller mycket vi skulle gå. Så då kände jag mig helt trygg med att göra det jag behövde. Som tidigare skrivit har jag bräddat sadeln. Så det här är andra gången jag rider efter det. Jag började med att gå med Reifur tills vi kom upp i skogen. Han var lite tveksam till att lämna gården, men inte tillräckligt till att jag skulle stanna hemma. Jag tänker att det kan vara lite dubbla känslor: dels svårt att lämna gården, dels kul att gå ut i skogen med andra hästar. Så det är ok att vara tveksam och titta tillbaka, men är han ändå villig att fortsätta så tänker jag att han är med på att gå ut. Uppe i första skogsdelen tänkte jag sitta upp. Klev upp på en sten,  han stod bredvid, tuttade på min fot som startsignal för så å vända bort rumpan. Människorna vi var med frågade om jag ville att de skulle hålla i Reifur. Jag vill aldrig det, jag vill inte ens hålla i tyglarna själv. Jag vill att ridning ska vara något han säger ja till. Inget jag tvingar på honom. Dock är jag lite envis och ger mig inte på en gång. Kanske borde jag. Men treåringen i mig vill inte. Så jag fick till slut sitta upp. Sen när vi skulle fortsätta turen vände Reifur och gick bestämd mot hemväg. Då hoppade jag av. Tänkte att om han är ok med att gå vidare med mig så fortsätter vi turen. Så blev det. Sen längre in i skogen när jag kände att han kunde gå fram lätt med mig i sadelläge så försökte jag hoppa upp igen. Det gick lättare och vi red först en bit tills han blev tveksam. Då försökte vi få ena hästen att gå först, men det gick inte. Så då hoppade jag av igen och gick en bit.

Det blev nog två gånger till liknande. Jag fick sitta upp och sen hoppade jag av igen. Ena gången för att han kändes stressad, han blev liksom snabbare och snabbare och högre och högre huvud. Så då kände jag att det var läge med människostöd från marken igen. Andra gången blev han skrämd av en flaggstång som lät i vinden. Då fick jag vara rätt hård för att få honom att stanna så jag kunde hoppa av. Resten av turen gick jag. Dock bad han mig inte hoppa av någon av gångerna.

I tisdags gjorde vi ridövningen på ridbanan igen. Ni ska få se film på det. Det är ingen film jag känner mig sådär jättestolt över. Dels för att jag inte gör som Anne sa jag skulle. Jag går för fort fram. Dels för att jag är envis och inte låter bli ridningen när Reifur visar att han inte vill att jag ska rida. Men jag vill dela ändå, för jag vill vara transparent och äkta och inte bara visa det som ser bra ut. Jag är i en process i mig själv, jag har min bagage som väldigt dominant NH tränare. Delar av det finns nog i mig fortfarande. Och den där treåringen som vill!! Det här är samma film som jag skickar Anne för feedback. Jag vet fortfarande inte om jag ska byta sadel… Kanske borde ge det en chans. Men det är liksom en chans som kostar en del pengar… I filmen ser ni att Reifur går till tunnan längst bort på ridbanan. Det syns inte, men han går med beslutsamma och trygga steg. Stannar för att jag klickar. Den delen av ridbanan har han tyckt varit läskig och inte velat gå till alls tidigare. Och att han ändå kan gå så bestämd till tunnan som står där med mig på ryggen tycker jag är imponerande.

Filmen visar också lite spring efteråt. Och försök till att hoppa över bommar. Det är mest jag som hoppar och springer 😀 Känner ni igen det? Man tränar mera än hästen gör. Lyfter benen högt i pantherwalk, lutar sig låååångt bak för att få till den där crunchen, galopperar och galopperar i hopp om att hästen ska vilja härma en. Det ser rett roligt ut från en betraktares vinkel kan jag tänka mig 😀 Så jag lät det vara med i filmen, som en del av livet, en del av våran historia.

Här är ridfilmen, och ps: jag har snabbspolat delar av den.

Jag filmade också innan det där jag sadlar honom. Den är lite stökig, och jag är osäker på om det handlar om att han inte vill bli sadlad eller det är en distraherande miljö han är i… Jag vet inte hur intressant ni tycker det är, men om ni vill titta på en lite stökig samling så kan ni titta här.

Skriver mera nästa vecka!

Hanne och Reifur

Sen förra gången jag skrev har jag haft lite utmanande frågor och känslor. Jag känner mig ibland som en treåring som vill skrika och stampa i golvet och vråla: “jag viiillll riiiidaaa!!” med all kraft. Samtidigt är jag den vuxna som förstår att å sitta på en annan levande varelses rygg inte är något jag måste göra för min överlevnads skuld. Det är något jag gärna vill, något jag tycker om, något jag så länge jag kommer ihåg drömt om. För några år sedan, innan jag upptäckte belöningsbaserad hästträning, tyckte jag att ridning var en självklarhet och något hästen bara skulle finna sig i. Jag tyckte att hästen ska lyda och människan bestämma. Allt! Samtidigt hade jag även i mig att jag inte vill skada någon, eller vara elak, varken mot djur eller människa. Dock förstod jag inte annat än vad jag hade lärt tills dess. Nu när jag lärt annorlunda från Relationsbaserad hästträning och andra som tränar med positiv förstärkning, vet jag att ridning kan upplevas på många olika sett av en häst. Det kan även påföra hästen smärta. Därför känner jag nu att jag inte vill tvinga någon häst att bära mig emot sin vilja. Här finns även ett säkerhetsperspektiv. En häst som bär en människa frivilligt är tryggare än en häst som tvingats bära en människa.

Nu har jag Reifur för att glädjas åt och med i vardagen. Så då vill jag att det vi gör ska vara positivt för båda. Såklart finns det saker som behöver göras som inte är så roligt, men allt jag gör för min glädjes skuld enbart vill jag ska vara till glädje för honom också. Och särskilt när det gäller ridning, då vill jag att han ska kunna säga nej och även kunna be mig hoppa av om han först sagt ja. Och jag vill det ska vara tydliga signaler som jag inte behöver tolka. Vi har precis börjat rida igen efter hans rehabiliteringsperiod. Första ridturen kändes som om det inte varit ett halvår sedan senast. Det flöt på liksom och nästan bättre än förut. Helt underbart! Sen har han börjat visa att han inte vill att jag ska sitta upp. Väldigt tydligt genom att flytta bakdelen bort från mig. Eller visa att han vill jag ska sitta av: stannar och duttar min fot och vägrar gå vidare. Det där med att dutta på min fot är jag lite osäker om det alltid betyder att han vill jag ska hoppa av. Ibland känner jag att han gör det när han tycker jag krånglar och kan då gå vidare rätt snabbt igen när situationen lugnar sig. Men att dutta på min fot och sen inte vilja gå vidare, för så å kanske dutta på foten igen. Det tolkar jag som att han vill att jag ska hoppa av. Varför han vill jag ska hoppa av är också lite oklart. Ibland tror jag han känner sig osäker och det är tryggare att ha mig på marken. Men senaste veckan har jag funderat om det är något annat.

Jag har nu tränat in ett tydligare signal för att ge mig grönt ljus för att hoppa upp: jag sträcker fram foten och han duttar på den. Det svåra är att han kan dutta, och sen ändå gå undan när jag är på väg upp i sadeln. Han kanske inte har helt förstått än att det är uppsittning som han sätter igång. Eller så är han inte riktigt redo än. För ibland kan jag få sitta upp om jag försöker igen och gör det hela i lite flera steg. Eller så får jag sitta upp och så ber han mig hoppa av igen direkt. Anne gav oss en övning vi kan göra för att belöna upp ridningen igen. Om det nu inte är sadeln som är problemet, då kommer inte övningen hjälpa ändå. Reifur är ju van vid att gå mellan tunnor. Så övningen var att ställa upp tunnor som han kan gå mellan, och sen en pausstation i närheten. Sen tänka baklängeskedja. Börja vid pausstationen. Sen gå en runda mellan tunnorna, stanna vid sista tunnan, hoppa upp där och rida till pausstationen. Hoppa av, efter kort paus gå en ny runda, stanna vid en tunna längre bort och så rida till nästa tunna och sen till pausstationen. Om det är svårt att förstå så kommer ni se det bättre på filmen. Det gick rätt bra först. Reifur valde även att gå en hel runda mellan tunnorna innan han gick till paus vid ett tillfälle. Sen åt andra hållet ville han inte bära mig mera efter första rundan.

Såklart vill jag inte rida då, om han så tydligt visar att han inte vill. Men samtidigt vill jag!! Reifur visade tydligt förra veckan att han inte var sugen på att bli riden, och vi gjorde ridövningen i måndags, så efter det har det varit en del bearbetning av mina egna känslor, acceptera hur jag känner och samtidigt acceptera läget. Jag har även funderat kring: om Reifur aldrig vill att jag ska rida igen, hur känner jag då? Skulle jag fortfarande tycka lika mycket om honom? Svår fråga, men behövligt att ställa. Dock tror jag det finns en lösning. Jag tror inte att Reifur tycker illa om själva ridningen i sig. Kanske fick jag ett bevis på det redan på tisdag. Då fick mitt syskonbarn hagkompis till Reifur och vi kunde ta oss ut i skogen. Jag hade innan bräddat hans sadel lite till. Och när jag väl kom upp i sadeln så var jag supernoga med att sitta så lodrät och balanserad jag bara kunde, och belönade tät. Reifur gick på och bad mig inte sitta av. Inne i skogen satte jag av en gång ändå för att det prasslade av något djur och det skrämde Reifur. Så jag ville vara på marken och stötta honom och samtidigt känna mig trygg. När jag sen ville sitta upp igen visade jag Reifur tydligt att jag tänkte sitta upp, väntade en sekund på om han skulle reagera och när han stod still så satte jag upp. Jag använda alltså inte vår nya startknapp utan gjorde som jag har gjort tidigare. Vill han inte ha mig på ryggen så kan han gå vidare istället för att stå still. Så efter den turen kände jag mig mycket mera hoppfull igen. Vi har inte gjort någon ridövning igen än. Jag ska prova övningen vi gjorde i måndags igen med sadeln som är bräddad nästa vecka. Om han fortfarande säger nej så ska jag kolla efter en ny sadel. Han säger ännu mera nej till barbacka och barbackapad. Så det är nog en bra anpassad sadel som gäller. Titta gärna på Ridövningsfilmen. Som ni ser så klickar jag även för sväng, då vi tränar en del på det också. Men inget av det vi gör i filmen är nytt, så därför tänker jag att det är ok att klicka för flera saker. Fast jag kanske tänker fel där 🙂

Förra vintern red vi med två andra. En häst Reifur känner väl och en som var rätt ny för honom. Vi skrittade bara, Reifur var längst bak, han verkade taggad över hela situationen, men var ändå lugn och inlyssnande. Jag hoppade av och gick en bit efter halva rundan. Sen när jag skulle hoppa upp igen stod hästarna rätt nära varann på en smal grusväg. Reifur stannade, men började gå igen så snart jag hade foten i stigbygeln, sadeln låg inte still och det kändes bara krångligt. Så jag sa till de andra att jag bara går med honom. Då gick han bestämd en liten bit bort från vägen, vänder sig med sidan mot mig, tittar på mig och sen pekar bestämd med nosen upp mot sadeln. Jag går till honom och sitter upp utan problem. Reifur stod still och sadeln låg still. Sen red vi hem med de andra. Så ibland kan det vara miljön som gör att han inte vill ha mig på ryggen. Just där tror jag att han kände sig stressad över att stå så nära hästen han inte kände så väl. Men med lite mera space var han ok med uppsittningen. Jag tror en häst kan tycka om att bära en människa. Det skapar en situation där man liksom delar kropp, man blir ett med varandra. Det ger en ny upplevelse både till häst och människa. Även det en människa kan påverka en häst att göra under ridning tror jag en häst kan uppskatta, för upplevelsen eller samspelets skuld. Men jag tror inte på tvång. Och jag tycker ridning ska ses som ett privilegie, en gåva som ges en.

Hur går dina tankar kring ridning?

På återseende!

Hanne och Reifur.

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Jag fortsätter fundera och utforska kring ridningen. I dag hade jag ett längre samtal med Anne om det. Så bra att få vädra allt och få nya perspektiv. Det är så många saker som spelar in för om uppsittning upplevs som en bra grej av Reifur. Dels om han har sadel eller inte. Om vad han förväntar sig ska hända efter uppsittningen. Vilket väder det är. Vilken miljö som är runt. Hur nära eventuella andra hästar är. Eller hur långt borta de är. Vilken dag eller tid på dygnet, vilket väder och hur närvarande jag är. Allt spelar in. Så jag blir lättare snurrig av det hela.

Förra veckan fick vi två härliga ridturer i skogen. Den ena med en tidigare hagkompis till Reifur. En häst som gärna ville gå efter, och en människa som var ok med att Reifur fick bestämma väg. Då blev det spännande! Han kallas inte Offroad-Reifur för ingenting. Vi utforskade närkontakt med träd, med stigar som var täckta av fruset vatten, Reifur ville gärna klättra uppför en brant hög klippa, men där tog mitt mod slut. Reifur hittade även en ”galoppstig”, inte dåligt! Det blev några av och upp sittningar, vilket gick bäst när jag satte upp helt från marken och det var lite space runt oss. Mycket kul å uppleva att markträningen vi gjort med ledande tygeltag på ridbanan har gett resultat. Även stoppsignal satt bra. Vi fick till och med en travsträcka på signal utan draghjälp. Tjohej! Reifur ville också fortsätta utforska skogen när vi behövde gå hem. Det gladde mig mycket!

Här är en kortversion av turen som tog över en timme.

Andra ridturen var med en häst vi bara har varit ute i skogen med en gång förut, men en lugn och trygg en. Och med en människa som också är lugn och tålmodig. En fråga som ”säg till om vi ska stanna och vänta” är underbar när man som mig lätt blir orolig för hur det ska gå och vilka krav och förväntningar som ska uppfyllas. Då slappnar jag av och allt blir bra! Vi red faktiskt hela vägen från ridbanan, och en hel runda tills vi båda klev av när vi nästan var hemma igen. Reifur gick både först och sist. Det brukar vara svårast att ta sig från stallet och tills vi kommit in i skogen. Men denna gången gick det hur bra som helst. En lång härlig galoppsträcka fick vi också. Hästen framför Reifur travade lugnt, och Reifur galopperade. Inte en gång bad han mig sitta av.

Men ridning på ridbana eller ovalbana är inte favorit. Det blir hackigt och Reifur ber mig sitta av snabbt. Vi har dock tränat travsignal från ryggen och fått hjälp av Reifur extramänniska från marken. Så även om det hela inte ser så fint och lugnt ut som jag vill så går det framåt med travsignal. Jag vill kunna trava med honom när vi ska prova nya sadlar i april. Men om vi nu inte kommer dit så är det också ok.

Reifur börjar nu bli helproffs på att backa med huvudet ner. Han backar snabbt och långt. Blir rent stolt av han! Sen blir han snabbt distraherad, så om något rör sig i synfältet går det absolut inte att backa samtidigt! Älskar att vi har sheijpat in huvudet ner i skyddad kontakt, och att vi sen har kunnat koppla ihop det med backasignal. Backa har vi sheijpat in genom att gå upp och nedför vågen i stallet. Det känns bara så skönt att inga piskor eller hårda tag har varit med i den processen.

Vi tränar också backning uppför ramperna i stallet. Då brukar vi ibland få frågor om Reifur inte gillar rampen. Intressant hur allt annat än ridning ses som miljöträning. Att det är så svårt att se hur mycket muskelbyggning och balansträning det är med olika övningar från marken. Reifurs hovis kunde se i dag att övningarna har gett resultat. Hon såg att hans bakknän hade stärkts. Vilket bra kvitto är inte det!! Hovis är proffs på stärkande av svaga bakknän, så jag litar på hennes uttalande. En till övning vi har gjort senaste tiden är att stå med framben på balansbräda. Här är inlärningsprocessen på en minut.

Nu har vi precis börjat träna att flytta bakdelen mot mig på signal också i skyddat kontakt. Spännande! Målet med det just nu är att han ska kunna gå sidledes. Han lär sig snabbt. Tänk hur mycket man kan lära hästen genom miljöarrangemang, en klicker och lite morötter. Älskar det!

På återseenden!
Hanne och Reifur.

Vi har ju gjort en hel del annat den senaste veckan. Bland annat övat på att backa i vinkel, backa i uppförsbacke, tränat på att stå på en ny balansplatta jag snickrat ihop, och varit i skogen två gånger. Men det är ridningen som är lite top of my mind just nu, så tänker fortsätta skriva om det. Någon kanske undrar hur det går.

Efter att jag skrivit förra gången var jag på en till skogstur. Denna gången med en häst vi har gått promenad med tidigare och sen en häst vi inte varit ute med. Bästa människosällskapet som var lugna och inte hade en massa höga krav om hur snabbt eller mycket vi skulle gå. Så då kände jag mig helt trygg med att göra det jag behövde. Som tidigare skrivit har jag bräddat sadeln. Så det här är andra gången jag rider efter det. Jag började med att gå med Reifur tills vi kom upp i skogen. Han var lite tveksam till att lämna gården, men inte tillräckligt till att jag skulle stanna hemma. Jag tänker att det kan vara lite dubbla känslor: dels svårt att lämna gården, dels kul att gå ut i skogen med andra hästar. Så det är ok att vara tveksam och titta tillbaka, men är han ändå villig att fortsätta så tänker jag att han är med på att gå ut. Uppe i första skogsdelen tänkte jag sitta upp. Klev upp på en sten,  han stod bredvid, tuttade på min fot som startsignal för så å vända bort rumpan. Människorna vi var med frågade om jag ville att de skulle hålla i Reifur. Jag vill aldrig det, jag vill inte ens hålla i tyglarna själv. Jag vill att ridning ska vara något han säger ja till. Inget jag tvingar på honom. Dock är jag lite envis och ger mig inte på en gång. Kanske borde jag. Men treåringen i mig vill inte. Så jag fick till slut sitta upp. Sen när vi skulle fortsätta turen vände Reifur och gick bestämd mot hemväg. Då hoppade jag av. Tänkte att om han är ok med att gå vidare med mig så fortsätter vi turen. Så blev det. Sen längre in i skogen när jag kände att han kunde gå fram lätt med mig i sadelläge så försökte jag hoppa upp igen. Det gick lättare och vi red först en bit tills han blev tveksam. Då försökte vi få ena hästen att gå först, men det gick inte. Så då hoppade jag av igen och gick en bit.

Det blev nog två gånger till liknande. Jag fick sitta upp och sen hoppade jag av igen. Ena gången för att han kändes stressad, han blev liksom snabbare och snabbare och högre och högre huvud. Så då kände jag att det var läge med människostöd från marken igen. Andra gången blev han skrämd av en flaggstång som lät i vinden. Då fick jag vara rätt hård för att få honom att stanna så jag kunde hoppa av. Resten av turen gick jag. Dock bad han mig inte hoppa av någon av gångerna.

I tisdags gjorde vi ridövningen på ridbanan igen. Ni ska få se film på det. Det är ingen film jag känner mig sådär jättestolt över. Dels för att jag inte gör som Anne sa jag skulle. Jag går för fort fram. Dels för att jag är envis och inte låter bli ridningen när Reifur visar att han inte vill att jag ska rida. Men jag vill dela ändå, för jag vill vara transparent och äkta och inte bara visa det som ser bra ut. Jag är i en process i mig själv, jag har min bagage som väldigt dominant NH tränare. Delar av det finns nog i mig fortfarande. Och den där treåringen som vill!! Det här är samma film som jag skickar Anne för feedback. Jag vet fortfarande inte om jag ska byta sadel… Kanske borde ge det en chans. Men det är liksom en chans som kostar en del pengar… I filmen ser ni att Reifur går till tunnan längst bort på ridbanan. Det syns inte, men han går med beslutsamma och trygga steg. Stannar för att jag klickar. Den delen av ridbanan har han tyckt varit läskig och inte velat gå till alls tidigare. Och att han ändå kan gå så bestämd till tunnan som står där med mig på ryggen tycker jag är imponerande.

Filmen visar också lite spring efteråt. Och försök till att hoppa över bommar. Det är mest jag som hoppar och springer 😀 Känner ni igen det? Man tränar mera än hästen gör. Lyfter benen högt i pantherwalk, lutar sig låååångt bak för att få till den där crunchen, galopperar och galopperar i hopp om att hästen ska vilja härma en. Det ser rett roligt ut från en betraktares vinkel kan jag tänka mig 😀 Så jag lät det vara med i filmen, som en del av livet, en del av våran historia.

Här är ridfilmen, och ps: jag har snabbspolat delar av den.

Jag filmade också innan det där jag sadlar honom. Den är lite stökig, och jag är osäker på om det handlar om att han inte vill bli sadlad eller det är en distraherande miljö han är i… Jag vet inte hur intressant ni tycker det är, men om ni vill titta på en lite stökig samling så kan ni titta här.

Skriver mera nästa vecka!

Hanne och Reifur

Sen förra gången jag skrev har jag haft lite utmanande frågor och känslor. Jag känner mig ibland som en treåring som vill skrika och stampa i golvet och vråla: “jag viiillll riiiidaaa!!” med all kraft. Samtidigt är jag den vuxna som förstår att å sitta på en annan levande varelses rygg inte är något jag måste göra för min överlevnads skuld. Det är något jag gärna vill, något jag tycker om, något jag så länge jag kommer ihåg drömt om. För några år sedan, innan jag upptäckte belöningsbaserad hästträning, tyckte jag att ridning var en självklarhet och något hästen bara skulle finna sig i. Jag tyckte att hästen ska lyda och människan bestämma. Allt! Samtidigt hade jag även i mig att jag inte vill skada någon, eller vara elak, varken mot djur eller människa. Dock förstod jag inte annat än vad jag hade lärt tills dess. Nu när jag lärt annorlunda från Relationsbaserad hästträning och andra som tränar med positiv förstärkning, vet jag att ridning kan upplevas på många olika sett av en häst. Det kan även påföra hästen smärta. Därför känner jag nu att jag inte vill tvinga någon häst att bära mig emot sin vilja. Här finns även ett säkerhetsperspektiv. En häst som bär en människa frivilligt är tryggare än en häst som tvingats bära en människa.

Nu har jag Reifur för att glädjas åt och med i vardagen. Så då vill jag att det vi gör ska vara positivt för båda. Såklart finns det saker som behöver göras som inte är så roligt, men allt jag gör för min glädjes skuld enbart vill jag ska vara till glädje för honom också. Och särskilt när det gäller ridning, då vill jag att han ska kunna säga nej och även kunna be mig hoppa av om han först sagt ja. Och jag vill det ska vara tydliga signaler som jag inte behöver tolka. Vi har precis börjat rida igen efter hans rehabiliteringsperiod. Första ridturen kändes som om det inte varit ett halvår sedan senast. Det flöt på liksom och nästan bättre än förut. Helt underbart! Sen har han börjat visa att han inte vill att jag ska sitta upp. Väldigt tydligt genom att flytta bakdelen bort från mig. Eller visa att han vill jag ska sitta av: stannar och duttar min fot och vägrar gå vidare. Det där med att dutta på min fot är jag lite osäker om det alltid betyder att han vill jag ska hoppa av. Ibland känner jag att han gör det när han tycker jag krånglar och kan då gå vidare rätt snabbt igen när situationen lugnar sig. Men att dutta på min fot och sen inte vilja gå vidare, för så å kanske dutta på foten igen. Det tolkar jag som att han vill att jag ska hoppa av. Varför han vill jag ska hoppa av är också lite oklart. Ibland tror jag han känner sig osäker och det är tryggare att ha mig på marken. Men senaste veckan har jag funderat om det är något annat.

Jag har nu tränat in ett tydligare signal för att ge mig grönt ljus för att hoppa upp: jag sträcker fram foten och han duttar på den. Det svåra är att han kan dutta, och sen ändå gå undan när jag är på väg upp i sadeln. Han kanske inte har helt förstått än att det är uppsittning som han sätter igång. Eller så är han inte riktigt redo än. För ibland kan jag få sitta upp om jag försöker igen och gör det hela i lite flera steg. Eller så får jag sitta upp och så ber han mig hoppa av igen direkt. Anne gav oss en övning vi kan göra för att belöna upp ridningen igen. Om det nu inte är sadeln som är problemet, då kommer inte övningen hjälpa ändå. Reifur är ju van vid att gå mellan tunnor. Så övningen var att ställa upp tunnor som han kan gå mellan, och sen en pausstation i närheten. Sen tänka baklängeskedja. Börja vid pausstationen. Sen gå en runda mellan tunnorna, stanna vid sista tunnan, hoppa upp där och rida till pausstationen. Hoppa av, efter kort paus gå en ny runda, stanna vid en tunna längre bort och så rida till nästa tunna och sen till pausstationen. Om det är svårt att förstå så kommer ni se det bättre på filmen. Det gick rätt bra först. Reifur valde även att gå en hel runda mellan tunnorna innan han gick till paus vid ett tillfälle. Sen åt andra hållet ville han inte bära mig mera efter första rundan.

Såklart vill jag inte rida då, om han så tydligt visar att han inte vill. Men samtidigt vill jag!! Reifur visade tydligt förra veckan att han inte var sugen på att bli riden, och vi gjorde ridövningen i måndags, så efter det har det varit en del bearbetning av mina egna känslor, acceptera hur jag känner och samtidigt acceptera läget. Jag har även funderat kring: om Reifur aldrig vill att jag ska rida igen, hur känner jag då? Skulle jag fortfarande tycka lika mycket om honom? Svår fråga, men behövligt att ställa. Dock tror jag det finns en lösning. Jag tror inte att Reifur tycker illa om själva ridningen i sig. Kanske fick jag ett bevis på det redan på tisdag. Då fick mitt syskonbarn hagkompis till Reifur och vi kunde ta oss ut i skogen. Jag hade innan bräddat hans sadel lite till. Och när jag väl kom upp i sadeln så var jag supernoga med att sitta så lodrät och balanserad jag bara kunde, och belönade tät. Reifur gick på och bad mig inte sitta av. Inne i skogen satte jag av en gång ändå för att det prasslade av något djur och det skrämde Reifur. Så jag ville vara på marken och stötta honom och samtidigt känna mig trygg. När jag sen ville sitta upp igen visade jag Reifur tydligt att jag tänkte sitta upp, väntade en sekund på om han skulle reagera och när han stod still så satte jag upp. Jag använda alltså inte vår nya startknapp utan gjorde som jag har gjort tidigare. Vill han inte ha mig på ryggen så kan han gå vidare istället för att stå still. Så efter den turen kände jag mig mycket mera hoppfull igen. Vi har inte gjort någon ridövning igen än. Jag ska prova övningen vi gjorde i måndags igen med sadeln som är bräddad nästa vecka. Om han fortfarande säger nej så ska jag kolla efter en ny sadel. Han säger ännu mera nej till barbacka och barbackapad. Så det är nog en bra anpassad sadel som gäller. Titta gärna på Ridövningsfilmen. Som ni ser så klickar jag även för sväng, då vi tränar en del på det också. Men inget av det vi gör i filmen är nytt, så därför tänker jag att det är ok att klicka för flera saker. Fast jag kanske tänker fel där 🙂

Förra vintern red vi med två andra. En häst Reifur känner väl och en som var rätt ny för honom. Vi skrittade bara, Reifur var längst bak, han verkade taggad över hela situationen, men var ändå lugn och inlyssnande. Jag hoppade av och gick en bit efter halva rundan. Sen när jag skulle hoppa upp igen stod hästarna rätt nära varann på en smal grusväg. Reifur stannade, men började gå igen så snart jag hade foten i stigbygeln, sadeln låg inte still och det kändes bara krångligt. Så jag sa till de andra att jag bara går med honom. Då gick han bestämd en liten bit bort från vägen, vänder sig med sidan mot mig, tittar på mig och sen pekar bestämd med nosen upp mot sadeln. Jag går till honom och sitter upp utan problem. Reifur stod still och sadeln låg still. Sen red vi hem med de andra. Så ibland kan det vara miljön som gör att han inte vill ha mig på ryggen. Just där tror jag att han kände sig stressad över att stå så nära hästen han inte kände så väl. Men med lite mera space var han ok med uppsittningen. Jag tror en häst kan tycka om att bära en människa. Det skapar en situation där man liksom delar kropp, man blir ett med varandra. Det ger en ny upplevelse både till häst och människa. Även det en människa kan påverka en häst att göra under ridning tror jag en häst kan uppskatta, för upplevelsen eller samspelets skuld. Men jag tror inte på tvång. Och jag tycker ridning ska ses som ett privilegie, en gåva som ges en.

Hur går dina tankar kring ridning?

På återseende!

Hanne och Reifur.

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Jag fortsätter fundera och utforska kring ridningen. I dag hade jag ett längre samtal med Anne om det. Så bra att få vädra allt och få nya perspektiv. Det är så många saker som spelar in för om uppsittning upplevs som en bra grej av Reifur. Dels om han har sadel eller inte. Om vad han förväntar sig ska hända efter uppsittningen. Vilket väder det är. Vilken miljö som är runt. Hur nära eventuella andra hästar är. Eller hur långt borta de är. Vilken dag eller tid på dygnet, vilket väder och hur närvarande jag är. Allt spelar in. Så jag blir lättare snurrig av det hela.

Förra veckan fick vi två härliga ridturer i skogen. Den ena med en tidigare hagkompis till Reifur. En häst som gärna ville gå efter, och en människa som var ok med att Reifur fick bestämma väg. Då blev det spännande! Han kallas inte Offroad-Reifur för ingenting. Vi utforskade närkontakt med träd, med stigar som var täckta av fruset vatten, Reifur ville gärna klättra uppför en brant hög klippa, men där tog mitt mod slut. Reifur hittade även en ”galoppstig”, inte dåligt! Det blev några av och upp sittningar, vilket gick bäst när jag satte upp helt från marken och det var lite space runt oss. Mycket kul å uppleva att markträningen vi gjort med ledande tygeltag på ridbanan har gett resultat. Även stoppsignal satt bra. Vi fick till och med en travsträcka på signal utan draghjälp. Tjohej! Reifur ville också fortsätta utforska skogen när vi behövde gå hem. Det gladde mig mycket!

Här är en kortversion av turen som tog över en timme.

Andra ridturen var med en häst vi bara har varit ute i skogen med en gång förut, men en lugn och trygg en. Och med en människa som också är lugn och tålmodig. En fråga som ”säg till om vi ska stanna och vänta” är underbar när man som mig lätt blir orolig för hur det ska gå och vilka krav och förväntningar som ska uppfyllas. Då slappnar jag av och allt blir bra! Vi red faktiskt hela vägen från ridbanan, och en hel runda tills vi båda klev av när vi nästan var hemma igen. Reifur gick både först och sist. Det brukar vara svårast att ta sig från stallet och tills vi kommit in i skogen. Men denna gången gick det hur bra som helst. En lång härlig galoppsträcka fick vi också. Hästen framför Reifur travade lugnt, och Reifur galopperade. Inte en gång bad han mig sitta av.

Men ridning på ridbana eller ovalbana är inte favorit. Det blir hackigt och Reifur ber mig sitta av snabbt. Vi har dock tränat travsignal från ryggen och fått hjälp av Reifur extramänniska från marken. Så även om det hela inte ser så fint och lugnt ut som jag vill så går det framåt med travsignal. Jag vill kunna trava med honom när vi ska prova nya sadlar i april. Men om vi nu inte kommer dit så är det också ok.

Reifur börjar nu bli helproffs på att backa med huvudet ner. Han backar snabbt och långt. Blir rent stolt av han! Sen blir han snabbt distraherad, så om något rör sig i synfältet går det absolut inte att backa samtidigt! Älskar att vi har sheijpat in huvudet ner i skyddad kontakt, och att vi sen har kunnat koppla ihop det med backasignal. Backa har vi sheijpat in genom att gå upp och nedför vågen i stallet. Det känns bara så skönt att inga piskor eller hårda tag har varit med i den processen.

Vi tränar också backning uppför ramperna i stallet. Då brukar vi ibland få frågor om Reifur inte gillar rampen. Intressant hur allt annat än ridning ses som miljöträning. Att det är så svårt att se hur mycket muskelbyggning och balansträning det är med olika övningar från marken. Reifurs hovis kunde se i dag att övningarna har gett resultat. Hon såg att hans bakknän hade stärkts. Vilket bra kvitto är inte det!! Hovis är proffs på stärkande av svaga bakknän, så jag litar på hennes uttalande. En till övning vi har gjort senaste tiden är att stå med framben på balansbräda. Här är inlärningsprocessen på en minut.

Nu har vi precis börjat träna att flytta bakdelen mot mig på signal också i skyddat kontakt. Spännande! Målet med det just nu är att han ska kunna gå sidledes. Han lär sig snabbt. Tänk hur mycket man kan lära hästen genom miljöarrangemang, en klicker och lite morötter. Älskar det!

På återseenden!
Hanne och Reifur.

Vi har ju gjort en hel del annat den senaste veckan. Bland annat övat på att backa i vinkel, backa i uppförsbacke, tränat på att stå på en ny balansplatta jag snickrat ihop, och varit i skogen två gånger. Men det är ridningen som är lite top of my mind just nu, så tänker fortsätta skriva om det. Någon kanske undrar hur det går.

Efter att jag skrivit förra gången var jag på en till skogstur. Denna gången med en häst vi har gått promenad med tidigare och sen en häst vi inte varit ute med. Bästa människosällskapet som var lugna och inte hade en massa höga krav om hur snabbt eller mycket vi skulle gå. Så då kände jag mig helt trygg med att göra det jag behövde. Som tidigare skrivit har jag bräddat sadeln. Så det här är andra gången jag rider efter det. Jag började med att gå med Reifur tills vi kom upp i skogen. Han var lite tveksam till att lämna gården, men inte tillräckligt till att jag skulle stanna hemma. Jag tänker att det kan vara lite dubbla känslor: dels svårt att lämna gården, dels kul att gå ut i skogen med andra hästar. Så det är ok att vara tveksam och titta tillbaka, men är han ändå villig att fortsätta så tänker jag att han är med på att gå ut. Uppe i första skogsdelen tänkte jag sitta upp. Klev upp på en sten,  han stod bredvid, tuttade på min fot som startsignal för så å vända bort rumpan. Människorna vi var med frågade om jag ville att de skulle hålla i Reifur. Jag vill aldrig det, jag vill inte ens hålla i tyglarna själv. Jag vill att ridning ska vara något han säger ja till. Inget jag tvingar på honom. Dock är jag lite envis och ger mig inte på en gång. Kanske borde jag. Men treåringen i mig vill inte. Så jag fick till slut sitta upp. Sen när vi skulle fortsätta turen vände Reifur och gick bestämd mot hemväg. Då hoppade jag av. Tänkte att om han är ok med att gå vidare med mig så fortsätter vi turen. Så blev det. Sen längre in i skogen när jag kände att han kunde gå fram lätt med mig i sadelläge så försökte jag hoppa upp igen. Det gick lättare och vi red först en bit tills han blev tveksam. Då försökte vi få ena hästen att gå först, men det gick inte. Så då hoppade jag av igen och gick en bit.

Det blev nog två gånger till liknande. Jag fick sitta upp och sen hoppade jag av igen. Ena gången för att han kändes stressad, han blev liksom snabbare och snabbare och högre och högre huvud. Så då kände jag att det var läge med människostöd från marken igen. Andra gången blev han skrämd av en flaggstång som lät i vinden. Då fick jag vara rätt hård för att få honom att stanna så jag kunde hoppa av. Resten av turen gick jag. Dock bad han mig inte hoppa av någon av gångerna.

I tisdags gjorde vi ridövningen på ridbanan igen. Ni ska få se film på det. Det är ingen film jag känner mig sådär jättestolt över. Dels för att jag inte gör som Anne sa jag skulle. Jag går för fort fram. Dels för att jag är envis och inte låter bli ridningen när Reifur visar att han inte vill att jag ska rida. Men jag vill dela ändå, för jag vill vara transparent och äkta och inte bara visa det som ser bra ut. Jag är i en process i mig själv, jag har min bagage som väldigt dominant NH tränare. Delar av det finns nog i mig fortfarande. Och den där treåringen som vill!! Det här är samma film som jag skickar Anne för feedback. Jag vet fortfarande inte om jag ska byta sadel… Kanske borde ge det en chans. Men det är liksom en chans som kostar en del pengar… I filmen ser ni att Reifur går till tunnan längst bort på ridbanan. Det syns inte, men han går med beslutsamma och trygga steg. Stannar för att jag klickar. Den delen av ridbanan har han tyckt varit läskig och inte velat gå till alls tidigare. Och att han ändå kan gå så bestämd till tunnan som står där med mig på ryggen tycker jag är imponerande.

Filmen visar också lite spring efteråt. Och försök till att hoppa över bommar. Det är mest jag som hoppar och springer 😀 Känner ni igen det? Man tränar mera än hästen gör. Lyfter benen högt i pantherwalk, lutar sig låååångt bak för att få till den där crunchen, galopperar och galopperar i hopp om att hästen ska vilja härma en. Det ser rett roligt ut från en betraktares vinkel kan jag tänka mig 😀 Så jag lät det vara med i filmen, som en del av livet, en del av våran historia.

Här är ridfilmen, och ps: jag har snabbspolat delar av den.

Jag filmade också innan det där jag sadlar honom. Den är lite stökig, och jag är osäker på om det handlar om att han inte vill bli sadlad eller det är en distraherande miljö han är i… Jag vet inte hur intressant ni tycker det är, men om ni vill titta på en lite stökig samling så kan ni titta här.

Skriver mera nästa vecka!

Hanne och Reifur

Sen förra gången jag skrev har jag haft lite utmanande frågor och känslor. Jag känner mig ibland som en treåring som vill skrika och stampa i golvet och vråla: “jag viiillll riiiidaaa!!” med all kraft. Samtidigt är jag den vuxna som förstår att å sitta på en annan levande varelses rygg inte är något jag måste göra för min överlevnads skuld. Det är något jag gärna vill, något jag tycker om, något jag så länge jag kommer ihåg drömt om. För några år sedan, innan jag upptäckte belöningsbaserad hästträning, tyckte jag att ridning var en självklarhet och något hästen bara skulle finna sig i. Jag tyckte att hästen ska lyda och människan bestämma. Allt! Samtidigt hade jag även i mig att jag inte vill skada någon, eller vara elak, varken mot djur eller människa. Dock förstod jag inte annat än vad jag hade lärt tills dess. Nu när jag lärt annorlunda från Relationsbaserad hästträning och andra som tränar med positiv förstärkning, vet jag att ridning kan upplevas på många olika sett av en häst. Det kan även påföra hästen smärta. Därför känner jag nu att jag inte vill tvinga någon häst att bära mig emot sin vilja. Här finns även ett säkerhetsperspektiv. En häst som bär en människa frivilligt är tryggare än en häst som tvingats bära en människa.

Nu har jag Reifur för att glädjas åt och med i vardagen. Så då vill jag att det vi gör ska vara positivt för båda. Såklart finns det saker som behöver göras som inte är så roligt, men allt jag gör för min glädjes skuld enbart vill jag ska vara till glädje för honom också. Och särskilt när det gäller ridning, då vill jag att han ska kunna säga nej och även kunna be mig hoppa av om han först sagt ja. Och jag vill det ska vara tydliga signaler som jag inte behöver tolka. Vi har precis börjat rida igen efter hans rehabiliteringsperiod. Första ridturen kändes som om det inte varit ett halvår sedan senast. Det flöt på liksom och nästan bättre än förut. Helt underbart! Sen har han börjat visa att han inte vill att jag ska sitta upp. Väldigt tydligt genom att flytta bakdelen bort från mig. Eller visa att han vill jag ska sitta av: stannar och duttar min fot och vägrar gå vidare. Det där med att dutta på min fot är jag lite osäker om det alltid betyder att han vill jag ska hoppa av. Ibland känner jag att han gör det när han tycker jag krånglar och kan då gå vidare rätt snabbt igen när situationen lugnar sig. Men att dutta på min fot och sen inte vilja gå vidare, för så å kanske dutta på foten igen. Det tolkar jag som att han vill att jag ska hoppa av. Varför han vill jag ska hoppa av är också lite oklart. Ibland tror jag han känner sig osäker och det är tryggare att ha mig på marken. Men senaste veckan har jag funderat om det är något annat.

Jag har nu tränat in ett tydligare signal för att ge mig grönt ljus för att hoppa upp: jag sträcker fram foten och han duttar på den. Det svåra är att han kan dutta, och sen ändå gå undan när jag är på väg upp i sadeln. Han kanske inte har helt förstått än att det är uppsittning som han sätter igång. Eller så är han inte riktigt redo än. För ibland kan jag få sitta upp om jag försöker igen och gör det hela i lite flera steg. Eller så får jag sitta upp och så ber han mig hoppa av igen direkt. Anne gav oss en övning vi kan göra för att belöna upp ridningen igen. Om det nu inte är sadeln som är problemet, då kommer inte övningen hjälpa ändå. Reifur är ju van vid att gå mellan tunnor. Så övningen var att ställa upp tunnor som han kan gå mellan, och sen en pausstation i närheten. Sen tänka baklängeskedja. Börja vid pausstationen. Sen gå en runda mellan tunnorna, stanna vid sista tunnan, hoppa upp där och rida till pausstationen. Hoppa av, efter kort paus gå en ny runda, stanna vid en tunna längre bort och så rida till nästa tunna och sen till pausstationen. Om det är svårt att förstå så kommer ni se det bättre på filmen. Det gick rätt bra först. Reifur valde även att gå en hel runda mellan tunnorna innan han gick till paus vid ett tillfälle. Sen åt andra hållet ville han inte bära mig mera efter första rundan.

Såklart vill jag inte rida då, om han så tydligt visar att han inte vill. Men samtidigt vill jag!! Reifur visade tydligt förra veckan att han inte var sugen på att bli riden, och vi gjorde ridövningen i måndags, så efter det har det varit en del bearbetning av mina egna känslor, acceptera hur jag känner och samtidigt acceptera läget. Jag har även funderat kring: om Reifur aldrig vill att jag ska rida igen, hur känner jag då? Skulle jag fortfarande tycka lika mycket om honom? Svår fråga, men behövligt att ställa. Dock tror jag det finns en lösning. Jag tror inte att Reifur tycker illa om själva ridningen i sig. Kanske fick jag ett bevis på det redan på tisdag. Då fick mitt syskonbarn hagkompis till Reifur och vi kunde ta oss ut i skogen. Jag hade innan bräddat hans sadel lite till. Och när jag väl kom upp i sadeln så var jag supernoga med att sitta så lodrät och balanserad jag bara kunde, och belönade tät. Reifur gick på och bad mig inte sitta av. Inne i skogen satte jag av en gång ändå för att det prasslade av något djur och det skrämde Reifur. Så jag ville vara på marken och stötta honom och samtidigt känna mig trygg. När jag sen ville sitta upp igen visade jag Reifur tydligt att jag tänkte sitta upp, väntade en sekund på om han skulle reagera och när han stod still så satte jag upp. Jag använda alltså inte vår nya startknapp utan gjorde som jag har gjort tidigare. Vill han inte ha mig på ryggen så kan han gå vidare istället för att stå still. Så efter den turen kände jag mig mycket mera hoppfull igen. Vi har inte gjort någon ridövning igen än. Jag ska prova övningen vi gjorde i måndags igen med sadeln som är bräddad nästa vecka. Om han fortfarande säger nej så ska jag kolla efter en ny sadel. Han säger ännu mera nej till barbacka och barbackapad. Så det är nog en bra anpassad sadel som gäller. Titta gärna på Ridövningsfilmen. Som ni ser så klickar jag även för sväng, då vi tränar en del på det också. Men inget av det vi gör i filmen är nytt, så därför tänker jag att det är ok att klicka för flera saker. Fast jag kanske tänker fel där 🙂

Förra vintern red vi med två andra. En häst Reifur känner väl och en som var rätt ny för honom. Vi skrittade bara, Reifur var längst bak, han verkade taggad över hela situationen, men var ändå lugn och inlyssnande. Jag hoppade av och gick en bit efter halva rundan. Sen när jag skulle hoppa upp igen stod hästarna rätt nära varann på en smal grusväg. Reifur stannade, men började gå igen så snart jag hade foten i stigbygeln, sadeln låg inte still och det kändes bara krångligt. Så jag sa till de andra att jag bara går med honom. Då gick han bestämd en liten bit bort från vägen, vänder sig med sidan mot mig, tittar på mig och sen pekar bestämd med nosen upp mot sadeln. Jag går till honom och sitter upp utan problem. Reifur stod still och sadeln låg still. Sen red vi hem med de andra. Så ibland kan det vara miljön som gör att han inte vill ha mig på ryggen. Just där tror jag att han kände sig stressad över att stå så nära hästen han inte kände så väl. Men med lite mera space var han ok med uppsittningen. Jag tror en häst kan tycka om att bära en människa. Det skapar en situation där man liksom delar kropp, man blir ett med varandra. Det ger en ny upplevelse både till häst och människa. Även det en människa kan påverka en häst att göra under ridning tror jag en häst kan uppskatta, för upplevelsen eller samspelets skuld. Men jag tror inte på tvång. Och jag tycker ridning ska ses som ett privilegie, en gåva som ges en.

Hur går dina tankar kring ridning?

På återseende!

Hanne och Reifur.

Det var länge sedan jag hade vägledning på videsamtal med Anne. Jag har gett bort mina lektioner till Reifurs extramänniska senaste vägledningsterminen. Det går bra för mig att bara få vägledning på inskickad film, men jag hade glömt bort hur kul det är att få vägledning direkt. Inskickad film är ju bara 5 minuter åt gången. Det blir ju en del med 5 minuter varje vecka. Men det har ett get värde när man får ha en tränares ögin på sig live i hela 40 minuter! Vi har ett bra upplägg, jag brukar bara ställa upp telefonen med en liten tripod i lagom avstånd till där vi ska träna. Så får Reifur paus först medan jag och Anne pratar om vad vi ska träna, sen tränar vi lite, och så får Reifur paus igen medan jag och Anne pratar om hur vi ska gå vidare och så fortsätter det så. Det blir så bra för mig som är dålig på att komma ihåg att pausa. Sen känns det roligare bara att han någon som hejar på mig 😀 Någon som ser att den där lilla lilla rörelsen är guld värd. Det är mycket positiv förstärkning för mig. Jag är omgiven av ryttare som rider och tränar sina hästar med stora och snabba rörelser. Det påverkar mig mera än jag tror. Jag ställer större krav på både mig själv och Reifur, och glömmer att vara nöjd med det lilla.

En insikt i dag var att beteenden som jag verkligen har ansträngt mig för att träna in helt R+, och på ett tydligt och pedagogisk sett, är beteenden Reifur gör snabbt. Han kan vara en segis, gör saker sakta. Sen har han några övningar/beteenden som han är jättesnabb med att utföra. Till exempel kommer crunches väldigt lätt om det blir informationsglapp. Det samma med huvudet ner, Det är tränad i skyddad kontakt, vilket ger en miljö som känns positiv för både mig och honom. Jag har ju haft som intention att träna allt med R+, men inser att det nog har blivit något R- i det hela. Jag tycker inte att det är hemskt, men insikten i dag är att när man blandar så blir resultatet mera luddigt. Även om kriterierna höjs för snabbt. Det blir inte så glasklart som beteenden vi tränade på i dag till exempel. Jag tror jag behöver få erfara det ordentligt, hur skillnaden blir. Hur mycket mera effektivt det är när hästen upplever hela processen positiv. Det är mycket R+ för mig att uppleva.

Men vad tränade vi på i dag? Jo, sidoförflyttningar! Första delen är att träna in flytta bakdel mot mig på signal. Det har vi övat på sen januari tror jag. Inte jättemycket eller jätteofta. Men lite nu och då när det har passat. Det är också något som känns passande för oss, att göra lite i taget. Upplägget har varit att träna i skyddat kontakt. Vi går bredvid varann med ett staket mellan oss. Sen vänder jag mig mot honom och använder min hand som target  för att leda honom i motsatt riktning av vad vi går i. För att följa min hand så måste han flytta bakdelen bort från staketet och det klickar jag för. När han började förstå grejen, efter kanske två gånger, så började jag lägga till min andra hand/arm som signal. När jag vände mig och ledde med handen i motsatt riktning lyfte jag samtidigt andra handen upp i luften och då blev det att bakdelen kom i riktning mot den handen. Och så klick för det. Sen har jag försiktigt fasat ut handen som leder honom bakåt och bara lyft handen som bakdelen ska flyttas mot. Det har varit lite fram och tillbaka, att jag har fått sänka kriterierna igen för att det blev för svårt. Men jag har också låtit honom få tid att klura lite. Och just det känner jag gör att han sen blir väldigt pepp på att göra just den övningen. Att han får klura verkar som det fastnar i hjärnan bättre. Det är fortfarande lite svårt med vilket håll han ska flytta bakdelen. Särskilt åt höger. Fast jag står på hans höger sida och ber om höger bakdel mot mig så kan han först flytta till vänster, sen blir det ju inget klick och då kommer han snabbt på att det är åt andra hållet han ska flytta. Jag väntar alltså bara på att han ska fundera klart. Hade han visat frustration däremellan hade jag fått sänka kriterierna och börja om lite. Men om han bara står och funderar så låter jag honom få fundera, sen klicka när det blir rätt. Blir det så att vi får börja om får han ändå belöning, fast utan klick. Och så gör vi om. I går var första gången jag kunde stå innanför staketet tillsammans med honom och han flyttade bakdelen mot mig. Vi behövde dock stå nära staketet för att han skulle förstå vad vi höll på med. Det visar hur mycket hela miljön påverkar det vi gör. Och hur saker vi kanske inte tänker på kan påverka. Så småningom kommer han kunna göra övningen vart som helst.

Här är en sammanställd vide från vi började träna bakdelsflytt fram till lektionen med Anne som var 25 april.

En annan insikt i dag var hur mycket värdet på belöningen påverkar. Reifur blir sällan mycket frustrerad. Och ibland vill jag ha honom nära frustrationsgränsen för att han ska anstränga sig. Så jag försöker vara medveten om vilken belöning jag ger när. Belöning jag använder är just nu från Pavo. Lägst värde är Fibre Nuggets. Sen Natures best müsli blandat med mineraler och morötter. I dag började vi träna på att flytta framdelen mot mig. Vi har tränat lite på signal för det eftersom jag har tränat tygeltag. Men jag har fuskat lite med tygeltagetn, så fast jag inte har använt eskalerande tryck för att lära honom de, så har jag heller inte använt target till exempel. Mera i form av att jag lagt till tygletag när vi har gått mellan tunnor och han har svängt till nästa tunna. Men då har jag också kunnat ta i tygeln innan han svänger och därmed gett ett tryck som han kanske har svarat mera på än att följa min handrörelse. Nu är jag taggad på att lära om med helt R+. Så vi har en halvvägs signal där jag står bredvid honom vid bogen och leder ut med handen som är närmast huvudet. Jag använder mina händer ganska mycket som targets. Lite för att jag nog är lat och inte bära med mig så mycket prylar. Så vi började bara testa vad som hände om jag gjorde som beskrivet. Vi var kvar vid staketet där vi hade tränat flytta bakdelen. Han visade snabbt frustration, slängde huvudet mot min hand och skaftade ur. Så vi avbröt och flyttade oss längre in på ridbanan och började om där med mycket låga kriterier. Det gallt verkligen att ha fokus på detaljerna! Först bara att han tittade på min hand, sen en liten liten lutning mot mig, ett tag fick vi en jättebra gung där han lutade bogen mot mig och sen fick belöning tillbaka i neutralt igen. Hur snyggt som helst. Men sen ökade jag kriterierna liiite för mycket och då blev det flytt av bakdelen istället. Så fick vi börja om. Det var då jag blev medveten om att om jag använde lågt värde av belöning så gick det lättare, då blev det mera fokus på de små rörelserna. Började jag belöna med högre värde så började han väldigt snabbt flytta bakdelen och liksom gick i cirkel runt mig. Tydligt täcken på att han blev för ivrig. Åh vad jag ändå tycker om detaljerad träning, där man måste klicka i helt rätt ögonblick för att kunna sheijpa beteendet i rätt riktning. Reifur är lite av en utmaning där också, för han fastnar lätt i ett beteende, så det gäller verkligen att inte vara kvar i samma kriterie för länge, men heller inte öka för fort eller för högt åt gången. Kräver mycket mycket fokus och koncentration av hans människa.

Det vore kul om ni vill berätta vad ni tänker när ni läser detta. Om ni känner igen er? Eller ni har liknande upplevelser?

Som ni förstår kan jag varmt rekommendera att boka Anne för lektion. Det fungerar så bra med videosamtal. Vill man träna ridning eller något där man rör sig över längre sträckor kan man få hjälp av en människa som kan vara kamerastativ. Vill man ha vägledning kontinuerligt kan man ha två telefoner, en i fickan med hörlurar och en som är på videosamtal utan ljud. Eventuellt ha bra trådlösa hörlurar som är kopplad till telefonen som medhjälparen håller. Jag tror vi ska ha en lektion med fokus på ridning nästa gång. För nu tror jag vi klarar oss själva med sidoförflyttningarna. Målet är ju alltså att han ska kunna gå sidledes mot mig. Så när vi har tränat flytta framdelen efter min hand så kommer jag växla mellan flytta framdelen och flytta bakdelen. Sen närma oss successivt att ge signal för båda samtidigt. Det blir spännande att se hur han utvecklas 😀

Sen jag började skriva denna har vi hunnit öva ännu mera på bakdels och framdelsflytt. I går hade vi ett magiskt pass som fick mig att äntligen fatta helt vad som menas med att träna från paus till paus. Det regnade mycket, så vi höll oss i stallet. Det var sent så ingen annan var där. Därför vågade jag ta in hö i stallgången. Det blev kanonbra setup för fokuserad och frivillig träning. Jag är generellt dålig på att ta paus, men jag tror verkligen vi kom så fort fram i går just för att det blev så mycket paus! Jag kanske ska skriva en egen bloggpost om just paus, rena loppar och träning.

Här är film från i går.

PS: Nu har Reifur ny sadel och han är mera positiv till ridning både på ridbana, ovalbana och ut i skogen. Hur kul som helst! Jag ska skriva mera om det sen. Bakdelsförflyttningar har jag tänkt att vi ska träna för parkering vid pall (eller stenar och stubbar i skogen) också. Mycket roligt framöver 😀

När man tränar med positiv förstärkning vill man kunna ge hästen val, det är viktigt med frivillighet. Något som kan vara utmanande för en människa som jag som tidigare haft väldigt mycket fokus på att bestämma över hästen, bestämma allt! Jag tror många där ute kan känna igen sig. Senaste tiden har jag funderat en del kring det här. Kring att inte vara bestämd och säga att nu är det framåt och inget annat som gäller kära häst. Funderat om det är ok att ta lite ledarroll för hästen och säga att nu får du följa mig. Det känns som en så otrolig hårfin balans. Och så mycket påverkas av sinnet bak. Jag tycker aldrig det är ok att säga att nu gör du som jag säger annars får du spö. Eller som jag var förut att hästen bara skulle lyda, och jag aldrig lyssnade till dens behov (fast jag trodde jag gjorde det). Fast även där finns det vissa undantagssituationer där omständighet och miljö kräver att hästen måste lyda människan oavsett vad. Dock får man vara noggrann med att det verkligen inte gäller i vardagslivet. Att om man känner behov för hårda tag dagligen så får man fundera på varför och hur man kan göra annorlunda. Då är det hög tid att ta hjälp av en bra tränare som kan hjälpa en lösa problemet på ett etiskt hållbart sett, som Anne Dirksen.

Nu har jag en femåring, som fyller sex till sommaren. Han har aldrig upplevt regelrätt tvång förutom när jag stoppade in honom i transporten för att flytta honom till där han bor nu. Jag har fått lära mig att jag behöver visa honom att det finns gränser i en människovärld. Det finns regler att förhålla sig till om det ska fungera. Regler både för mig och honom. Dock har jag försökt lära det på ett trevligt och förstående sett. Han är inte vuxen än. Och ibland känns han som en riktig osäker tonåring som inte vet varken upp eller ner på tillvaron, eller vad han själv vill, eller vad han tror han kan. Jag kan ju ha helt fel, men han känns verkligen som en som har lite dålig självförtroende inför helt nya saker, en som lätt ger upp och säger “nä, det där kan jag inte” och sen låter bli att försöka. Han är den hästen som ger upp istället för att bli frustrerad om belöning uteblir.

De två saker jag funderat mest över på senaste är ridningen och skogspromenader utan hästsällskap. I samråd med Anne bestämde jag mig för att träna ofta och helt frivilligt på att gå ut i skogen ensamma. Jag använda byttor med mat i som Reifur fick gå mellan och han fick vända när han själv ville. Vi bestämde att efter två månader skulle jag utvärdera resultatet. Vi har typ inte haft något resultat alls. Verkligen inte alls. Förutom hans skötare/extramänniska/medryttare som är där en gång i veckan, en 14 årig tjej som har väldig liten hästerfarenhet sen innan, men som är en natural i att träna belöningsbaserad. Hon fick med sig honom längre in i skogen än jag. Och jag tror jag glömt berätta för henne upplägget om att Reifur får vända när han vill. Men hon fick med honom och de kunde gå lugnt hem igen. Sen kom jag på förra året när Reifur fick ny sommarhage. Samma stall, samma flock, men ny hage. En hage som bestod av en mindre nedre del som kunde ses från stallet och en övre stor del som blev lite mera gömd. Alltså betydde det att när vi gick till stallet så kunde han nästan inte se något av sin flock alls. Även alla andra hästar i stallet är längre bort i sina sommarhagar, så det är bara hästar som just då hanteras eller står på box som finns nära stallet. I början tog det låååång tid att få med sig Reifur till stallet. Inte för att han inte ville komma med, han kunde komma och möta mig när jag gick för att hämta. Men för att det var jobbigt att lämna flocken, och läskigt att gå genom en smalare passage från övre till nedre delen. Jag tog på mig tålmodighetskappan och tänkte att om vi inte hinner annat än att träna på att gå ned till grinden så räcker det. Han ville gärna springa iväg tillbaka till flocken, men jag förhindrade honom. Han fick springa lite när han blev rädd, men inte helt tillbaka. Han fick massor med beröm och godis, och jag väntade tills han var redo att fortsätta vidare. I början kom vi bara till början på stallområdet. Då kändes han såpass stressad att jag inte pressade honom att gå vidare. Utan vi stod där och sen gick vi tillbaka. Men det gick inte lång tid innan han var ok med att gå till stallet. Läskiga passagen tog lite längre tid med, men när vi väl var genom den var han fine. Även där tränade vi på att han inte får springa ifrån mig fast han blir rädd. Något jag ser är bra att kunna i andra sammanhang där det är läskigt. Han får röra sig, men inte springa iväg. Ja, skulle han få fullständigt panik så kommer jag inte ha en chans. Och jag säger inte att det här är vad du ska göra med din häst. Hästar är olika! Jag reflekterar kring hur jag gjort med Reifur.

Så det här har jag funderat lite kring. Sen tänkte jag att nu försöker jag samma med att gå till skogen som jag gjorde med att gå från flocken i sommarhagen. Hans vinterhage ligger precis nära vägen till skogen. Och jag tror inte det bara är läskigt i skogen, det är även jobbigt att lämna flocken. Eller så är det mera jobbigt att lämna flocken än det är läskigt att vara i skogen. Vi har inte försökt gå till skogen själva så många gånger efter att jag tänkt om. Men senast vi försökte så fick han inte springa hem när han ville. Han fick ta sin tid och gå vidare när han var redo, men inte springa hem. Jag hjälpte honom med morötter på marken och höcobs i munnen. Sen försökte jag känna nivån på hur jobbigt han tycker det är. Jag tycker inte vi ska gå över gränsen till där han får panik. Vi gick inte långt, bara så han precis inte kunde se några av hästarna vid stallet. Sen stod vi där en stund. Så vände vi och gick tillbaka. Där fick jag påminna honom om att ta det lugnt, belöna tät och vara lugn själv. Det gick bra. Han var lite ryckig i kroppen, men han kunde gå lugnt med mig tillbaka. När jag hade släppt honom i hagen och efter att han hade ätit upp sin stora morotsbit, så sprang han i full galopp till flocken. Vilket jag tycker är rimligt. Det hade varit mycket känslor och det var nog skönt att få springa av sig de. Det ska bli spännande att se hur det blir nästa gång vi försöker gå ut själva. Det blir nog något för lördagens aktiviteter. Att jag är såhär med honom bygger på min känsla av att han tror att han inte kan. Jag vill visa honom att jo, du klarar, du är modig, du vågar. Jag vill inte vara en som knuffar utför någon som inte vågar hoppa i polen, men jag vill vara den som står bredvid och säger att jo, du kan, du vågar, jag tror på dig! Vi får se hur det utvecklas.

Anne frågade mig hur jag ska mäta resultatet, hur vet jag att det jag provar är en bra idé. Jag svarade såhär: att han går med lätthet, att han visar mer och mer trygghet i form av lugna beteenden: huvudet lågt, nyfiken upptäcktsfärd, mjuk kropp, mjuka rörelser, att han inte är ryckig och seg. Att han kan gå lugnt hem igen utan att jag ber honom gå lugnt. Sen när det går bra för honom att göra det när vi bara precis har gått så långt att han inte ser stallet eller några hästar längre, så fortsätter vi att gå längre.

Jag har ritat på en karta för att visa hur det ser ut. Det som är grönt är trygga platser. Det röda är läskiga platser. Gul stjlärna är Reifurs boxplats. Gul linje är vägar vi oftast går själva.

Sen det här med ridningen. Han har dels flyttat sig undan när jag har klivit upp, dels bett mig kliva av när jag väl kommit upp. Som jag skrev i förra bloggpost verkar han vara mest ok med att jag hoppar upp när vi redan är i skogen och att jag inte står uppe på något. Jag har även tänkt att sadeln kanske inte är helt bra till honom och att jag vill ta hjälp av sadelutprovare. Vilket kräver att jag kan rida honom på ridbanan eller ovalbana för att kunna prova sadeln ordentligt. Och han har inte känts mycket positiv till det alls, utan bett mig hoppa av nästan på en gång jag har suttit upp. Sen har jag funderat kring att när vi red innan hans rehabperiod så var det en del stressade känslor kring det. Jag kände at det blev press och höga krav både på mig och honom, och att det inte kändes bra. Det började växa en önskan i mig om att få börja om på något sett. Vilket vi faktiskt fick genom rehabperioden där jag inte red alls. Så det kan även vara att negativa känslor från ridturer innan fanns kvar i honom. Därför tänkte jag att han behöver få uppleva att ridning kan vara trevligt. Att även här kunde finnas känslor av tvekan hos honom, tvekan på om han kan, och att hon han inte direkt vet vart han ska gå när jag suttit upp bara vill avsluta det hela. Nu har jag ju berättat om ett par trevliga ridturer i förra bloggpost. Vilket jag tror har hjälpt mycket. Men när det kommer till ridbanan och ovalbanan är det lite svårare. Vi försökte ett upplägg där han bara behövde gå väldigt korta sträckor innan jag hoppade av. Det kändes som att det blev mest ryckigt och obehagligt. Han behöver känna flyt tänkte jag. Sen behöver jag kunna prova sadel i trav, och gärna galopp. Vi har tränat mycket på travsignal och galoppsignal från marken, och jag är rätt säker på att han förstår vad jag menar när jag säger “trava”, men att det är svårt när jag sitter på ryggen och inte är på marken bredvid. Så jag tog hjälp av hans extramänniska som också har tränat trav och galopp med honom från marken. Vi hade en människa på ryggen och en som stöd på marken. Målet var att han skulle få känna att det även kan flyta på på ridbanan, och få stöd till trav och galopp med signal från ryttare. Så vi ställde två tunnor på ridbanan med rätt bra mellanrum så han skulle ha något att gå till och så att det var mycket rum mellan tunnor och staket. Det var absolut inte jättesnyggt i början, Reifur var osäker, ville gå i knät på människan på marken, stannade ofta, ville be ryttaren hoppa av, men vi gav oss inte. Vi uppmuntrade, väntade, lockade, var tålmodiga och belönade mycket. I slutet kunde han gå lugnt mellan tunnorna och vi fick även start av trav på signal från ryttaren. Jag har inte försökt rida själv på ridbanan efter det. Men han har fått prova ha en liten ryttare på ryggen, som också kunde använda signaler (muntliga enbart) får start, stopp, trav och även galopp, vilket han svarade på med mig som stöd från marken. Så att det går framåt tar jag som ett signal på att det vi gör fungerar. När jag skriver detta känner jag att det kanske är många där ute som tycker att jag skulle gjort på annat sett. Som tycker att jag pressar honom för mycket. Jag vet inte. Det känns rätt för oss som vi gör nu. Och jag tycker det är ett kvitto när han vill fortsätta vara med mig, när han fortsätter säga ja till sadeln, när han säger ja till uppsittning och när det går bättre och bättre med uteritt i skogen tillsammans med hästsällskap.

En sak jag ändrat gällande uppsittning är att jag låter det vara färre steg. För det började kännas som om han trodde det var en del av “leken” att han skulle dutta på min fot som startknapp för så att vända bort rumpan och så skulle jag komma efter med pallen och så skulle vi göra om det hela. Därför tänkte jag att han måste förstå att om han duttar på min fot så betyder det att jag hoppar upp, och hoppar jag upp så betyder det att det blir ridning. Det är över med övningar som att hopp upp och hoppa av på en gång. Hästar kan inte tänka konsekvenser så de måste lära genom erfarenhet. Så därför behöver han få erfara vad som händer om han startar uppsittning. Jag vill också att han ska förstå att jag kan kliva upp på pallen och om han inte startar uppsittning så kommer jag inte sitta upp. Att kliva upp på pallen inte automatiskt betyder uppsittning och ridning.

I går bar han sin extramänniska en hel runda i skogen. Hon ställde upp honom vid pallen, jag och hästsällskap stod en bit bort. Han stod helt still medan hon klev upp på pallen, sen puttade han på hennes utsträckta fot, och hon satte upp. Han stod lugnt och böjde sig bak för att få sin godis. Precis samma gjorde han i dag. Jag provade ny bomlös sadel som jag fått låna av en i stallet. Därför ville jag testa den lite först innan vi var redo att rida ut i skogen. Så jag hoppade upp med foten som startknapp det blev lite krångel innan han förstod att jag ville att han skulle gå fram och inte vänta på hästkompis som stod och åt hö. Sen gick vi inte långt alls innan jag hoppade av. Dock bad han mig inte hoppa av trots krångel. Sen väntade vi lite tills kompisen var redo och så frågade jag om att få sitta upp igen, vilket han sa ja till, stod helt still och väntade på sin belöning. Vi red en härlig harmonisk runda med två hästar som ville välja vägar som gjorde turen längre. Reifur bad mig inte en enda gång att hoppa av. Sen tillbaka till stallplan ber jag honom stanna, sträcker fram ena foten mot hans huvud, han böjer sig bak och duttar, jag hoppar av och belönar. Så vet han att den signalen finns.

Som jag skrivit förut så är det så många saker som spelar in. Kanske har han haft det jobbigt med pälsen. Mammutpälsen är nu borta. Kanske gillar han inte sadeln. Den jag red med i dag låg mera still på hans rygg, men jag satt inte bra i den. Så en sån blir det inte. Men den kan vara något åt rätt håll. Kanske har han nu fått känna att ridning kan vara bra. Om man tänker på att det är träning från marken som är mest förstärkt hos honom, så därför behöver ridning också förstärkas upp för att det ska kännas positivt igen. Kanske är det nu förstärkt såpass mycket att han känner sig bekväm med ridning igen. Det ska bli spännande att se hur ridning på banan fungerar igen. Men det får vänta till nästa vecka. Denna veckan har det varit tre dagar med ridning redan, så nu är det en dags vila och så ska vi fokusera på lite annat på lördag. Backa i vinkel, flytta bakdel mot mig och se hur långt vi kommer oss mot skogen ensamma. Anne har fått flera glada meddelande i vägledningstermingruppen denna veckan. Och hjälpt mig med att hitta ett bättre upplägg för träning med nioåringen jag har med mig en dag i veckan. Reifur håller på att utvecklas till att bli en toppen barnhäst. Så härligt att se!

En sammansatt video på två ridturer senaste veckan:

Nästa gång ska jag skriva mera om backning, sidrörelser och att träna i skyddad kontakt. På återseende!

Hanne och Reifur / Reifur och Hanne

Jag fortsätter fundera och utforska kring ridningen. I dag hade jag ett längre samtal med Anne om det. Så bra att få vädra allt och få nya perspektiv. Det är så många saker som spelar in för om uppsittning upplevs som en bra grej av Reifur. Dels om han har sadel eller inte. Om vad han förväntar sig ska hända efter uppsittningen. Vilket väder det är. Vilken miljö som är runt. Hur nära eventuella andra hästar är. Eller hur långt borta de är. Vilken dag eller tid på dygnet, vilket väder och hur närvarande jag är. Allt spelar in. Så jag blir lättare snurrig av det hela.

Förra veckan fick vi två härliga ridturer i skogen. Den ena med en tidigare hagkompis till Reifur. En häst som gärna ville gå efter, och en människa som var ok med att Reifur fick bestämma väg. Då blev det spännande! Han kallas inte Offroad-Reifur för ingenting. Vi utforskade närkontakt med träd, med stigar som var täckta av fruset vatten, Reifur ville gärna klättra uppför en brant hög klippa, men där tog mitt mod slut. Reifur hittade även en ”galoppstig”, inte dåligt! Det blev några av och upp sittningar, vilket gick bäst när jag satte upp helt från marken och det var lite space runt oss. Mycket kul å uppleva att markträningen vi gjort med ledande tygeltag på ridbanan har gett resultat. Även stoppsignal satt bra. Vi fick till och med en travsträcka på signal utan draghjälp. Tjohej! Reifur ville också fortsätta utforska skogen när vi behövde gå hem. Det gladde mig mycket!

Här är en kortversion av turen som tog över en timme.

Andra ridturen var med en häst vi bara har varit ute i skogen med en gång förut, men en lugn och trygg en. Och med en människa som också är lugn och tålmodig. En fråga som ”säg till om vi ska stanna och vänta” är underbar när man som mig lätt blir orolig för hur det ska gå och vilka krav och förväntningar som ska uppfyllas. Då slappnar jag av och allt blir bra! Vi red faktiskt hela vägen från ridbanan, och en hel runda tills vi båda klev av när vi nästan var hemma igen. Reifur gick både först och sist. Det brukar vara svårast att ta sig från stallet och tills vi kommit in i skogen. Men denna gången gick det hur bra som helst. En lång härlig galoppsträcka fick vi också. Hästen framför Reifur travade lugnt, och Reifur galopperade. Inte en gång bad han mig sitta av.

Men ridning på ridbana eller ovalbana är inte favorit. Det blir hackigt och Reifur ber mig sitta av snabbt. Vi har dock tränat travsignal från ryggen och fått hjälp av Reifur extramänniska från marken. Så även om det hela inte ser så fint och lugnt ut som jag vill så går det framåt med travsignal. Jag vill kunna trava med honom när vi ska prova nya sadlar i april. Men om vi nu inte kommer dit så är det också ok.

Reifur börjar nu bli helproffs på att backa med huvudet ner. Han backar snabbt och långt. Blir rent stolt av han! Sen blir han snabbt distraherad, så om något rör sig i synfältet går det absolut inte att backa samtidigt! Älskar att vi har sheijpat in huvudet ner i skyddad kontakt, och att vi sen har kunnat koppla ihop det med backasignal. Backa har vi sheijpat in genom att gå upp och nedför vågen i stallet. Det känns bara så skönt att inga piskor eller hårda tag har varit med i den processen.

Vi tränar också backning uppför ramperna i stallet. Då brukar vi ibland få frågor om Reifur inte gillar rampen. Intressant hur allt annat än ridning ses som miljöträning. Att det är så svårt att se hur mycket muskelbyggning och balansträning det är med olika övningar från marken. Reifurs hovis kunde se i dag att övningarna har gett resultat. Hon såg att hans bakknän hade stärkts. Vilket bra kvitto är inte det!! Hovis är proffs på stärkande av svaga bakknän, så jag litar på hennes uttalande. En till övning vi har gjort senaste tiden är att stå med framben på balansbräda. Här är inlärningsprocessen på en minut.

Nu har vi precis börjat träna att flytta bakdelen mot mig på signal också i skyddat kontakt. Spännande! Målet med det just nu är att han ska kunna gå sidledes. Han lär sig snabbt. Tänk hur mycket man kan lära hästen genom miljöarrangemang, en klicker och lite morötter. Älskar det!

På återseenden!
Hanne och Reifur.

Vi har ju gjort en hel del annat den senaste veckan. Bland annat övat på att backa i vinkel, backa i uppförsbacke, tränat på att stå på en ny balansplatta jag snickrat ihop, och varit i skogen två gånger. Men det är ridningen som är lite top of my mind just nu, så tänker fortsätta skriva om det. Någon kanske undrar hur det går.

Efter att jag skrivit förra gången var jag på en till skogstur. Denna gången med en häst vi har gått promenad med tidigare och sen en häst vi inte varit ute med. Bästa människosällskapet som var lugna och inte hade en massa höga krav om hur snabbt eller mycket vi skulle gå. Så då kände jag mig helt trygg med att göra det jag behövde. Som tidigare skrivit har jag bräddat sadeln. Så det här är andra gången jag rider efter det. Jag började med att gå med Reifur tills vi kom upp i skogen. Han var lite tveksam till att lämna gården, men inte tillräckligt till att jag skulle stanna hemma. Jag tänker att det kan vara lite dubbla känslor: dels svårt att lämna gården, dels kul att gå ut i skogen med andra hästar. Så det är ok att vara tveksam och titta tillbaka, men är han ändå villig att fortsätta så tänker jag att han är med på att gå ut. Uppe i första skogsdelen tänkte jag sitta upp. Klev upp på en sten,  han stod bredvid, tuttade på min fot som startsignal för så å vända bort rumpan. Människorna vi var med frågade om jag ville att de skulle hålla i Reifur. Jag vill aldrig det, jag vill inte ens hålla i tyglarna själv. Jag vill att ridning ska vara något han säger ja till. Inget jag tvingar på honom. Dock är jag lite envis och ger mig inte på en gång. Kanske borde jag. Men treåringen i mig vill inte. Så jag fick till slut sitta upp. Sen när vi skulle fortsätta turen vände Reifur och gick bestämd mot hemväg. Då hoppade jag av. Tänkte att om han är ok med att gå vidare med mig så fortsätter vi turen. Så blev det. Sen längre in i skogen när jag kände att han kunde gå fram lätt med mig i sadelläge så försökte jag hoppa upp igen. Det gick lättare och vi red först en bit tills han blev tveksam. Då försökte vi få ena hästen att gå först, men det gick inte. Så då hoppade jag av igen och gick en bit.

Det blev nog två gånger till liknande. Jag fick sitta upp och sen hoppade jag av igen. Ena gången för att han kändes stressad, han blev liksom snabbare och snabbare och högre och högre huvud. Så då kände jag att det var läge med människostöd från marken igen. Andra gången blev han skrämd av en flaggstång som lät i vinden. Då fick jag vara rätt hård för att få honom att stanna så jag kunde hoppa av. Resten av turen gick jag. Dock bad han mig inte hoppa av någon av gångerna.

I tisdags gjorde vi ridövningen på ridbanan igen. Ni ska få se film på det. Det är ingen film jag känner mig sådär jättestolt över. Dels för att jag inte gör som Anne sa jag skulle. Jag går för fort fram. Dels för att jag är envis och inte låter bli ridningen när Reifur visar att han inte vill att jag ska rida. Men jag vill dela ändå, för jag vill vara transparent och äkta och inte bara visa det som ser bra ut. Jag är i en process i mig själv, jag har min bagage som väldigt dominant NH tränare. Delar av det finns nog i mig fortfarande. Och den där treåringen som vill!! Det här är samma film som jag skickar Anne för feedback. Jag vet fortfarande inte om jag ska byta sadel… Kanske borde ge det en chans. Men det är liksom en chans som kostar en del pengar… I filmen ser ni att Reifur går till tunnan längst bort på ridbanan. Det syns inte, men han går med beslutsamma och trygga steg. Stannar för att jag klickar. Den delen av ridbanan har han tyckt varit läskig och inte velat gå till alls tidigare. Och att han ändå kan gå så bestämd till tunnan som står där med mig på ryggen tycker jag är imponerande.

Filmen visar också lite spring efteråt. Och försök till att hoppa över bommar. Det är mest jag som hoppar och springer 😀 Känner ni igen det? Man tränar mera än hästen gör. Lyfter benen högt i pantherwalk, lutar sig låååångt bak för att få till den där crunchen, galopperar och galopperar i hopp om att hästen ska vilja härma en. Det ser rett roligt ut från en betraktares vinkel kan jag tänka mig 😀 Så jag lät det vara med i filmen, som en del av livet, en del av våran historia.

Här är ridfilmen, och ps: jag har snabbspolat delar av den.

Jag filmade också innan det där jag sadlar honom. Den är lite stökig, och jag är osäker på om det handlar om att han inte vill bli sadlad eller det är en distraherande miljö han är i… Jag vet inte hur intressant ni tycker det är, men om ni vill titta på en lite stökig samling så kan ni titta här.

Skriver mera nästa vecka!

Hanne och Reifur

Sen förra gången jag skrev har jag haft lite utmanande frågor och känslor. Jag känner mig ibland som en treåring som vill skrika och stampa i golvet och vråla: “jag viiillll riiiidaaa!!” med all kraft. Samtidigt är jag den vuxna som förstår att å sitta på en annan levande varelses rygg inte är något jag måste göra för min överlevnads skuld. Det är något jag gärna vill, något jag tycker om, något jag så länge jag kommer ihåg drömt om. För några år sedan, innan jag upptäckte belöningsbaserad hästträning, tyckte jag att ridning var en självklarhet och något hästen bara skulle finna sig i. Jag tyckte att hästen ska lyda och människan bestämma. Allt! Samtidigt hade jag även i mig att jag inte vill skada någon, eller vara elak, varken mot djur eller människa. Dock förstod jag inte annat än vad jag hade lärt tills dess. Nu när jag lärt annorlunda från Relationsbaserad hästträning och andra som tränar med positiv förstärkning, vet jag att ridning kan upplevas på många olika sett av en häst. Det kan även påföra hästen smärta. Därför känner jag nu att jag inte vill tvinga någon häst att bära mig emot sin vilja. Här finns även ett säkerhetsperspektiv. En häst som bär en människa frivilligt är tryggare än en häst som tvingats bära en människa.

Nu har jag Reifur för att glädjas åt och med i vardagen. Så då vill jag att det vi gör ska vara positivt för båda. Såklart finns det saker som behöver göras som inte är så roligt, men allt jag gör för min glädjes skuld enbart vill jag ska vara till glädje för honom också. Och särskilt när det gäller ridning, då vill jag att han ska kunna säga nej och även kunna be mig hoppa av om han först sagt ja. Och jag vill det ska vara tydliga signaler som jag inte behöver tolka. Vi har precis börjat rida igen efter hans rehabiliteringsperiod. Första ridturen kändes som om det inte varit ett halvår sedan senast. Det flöt på liksom och nästan bättre än förut. Helt underbart! Sen har han börjat visa att han inte vill att jag ska sitta upp. Väldigt tydligt genom att flytta bakdelen bort från mig. Eller visa att han vill jag ska sitta av: stannar och duttar min fot och vägrar gå vidare. Det där med att dutta på min fot är jag lite osäker om det alltid betyder att han vill jag ska hoppa av. Ibland känner jag att han gör det när han tycker jag krånglar och kan då gå vidare rätt snabbt igen när situationen lugnar sig. Men att dutta på min fot och sen inte vilja gå vidare, för så å kanske dutta på foten igen. Det tolkar jag som att han vill att jag ska hoppa av. Varför han vill jag ska hoppa av är också lite oklart. Ibland tror jag han känner sig osäker och det är tryggare att ha mig på marken. Men senaste veckan har jag funderat om det är något annat.

Jag har nu tränat in ett tydligare signal för att ge mig grönt ljus för att hoppa upp: jag sträcker fram foten och han duttar på den. Det svåra är att han kan dutta, och sen ändå gå undan när jag är på väg upp i sadeln. Han kanske inte har helt förstått än att det är uppsittning som han sätter igång. Eller så är han inte riktigt redo än. För ibland kan jag få sitta upp om jag försöker igen och gör det hela i lite flera steg. Eller så får jag sitta upp och så ber han mig hoppa av igen direkt. Anne gav oss en övning vi kan göra för att belöna upp ridningen igen. Om det nu inte är sadeln som är problemet, då kommer inte övningen hjälpa ändå. Reifur är ju van vid att gå mellan tunnor. Så övningen var att ställa upp tunnor som han kan gå mellan, och sen en pausstation i närheten. Sen tänka baklängeskedja. Börja vid pausstationen. Sen gå en runda mellan tunnorna, stanna vid sista tunnan, hoppa upp där och rida till pausstationen. Hoppa av, efter kort paus gå en ny runda, stanna vid en tunna längre bort och så rida till nästa tunna och sen till pausstationen. Om det är svårt att förstå så kommer ni se det bättre på filmen. Det gick rätt bra först. Reifur valde även att gå en hel runda mellan tunnorna innan han gick till paus vid ett tillfälle. Sen åt andra hållet ville han inte bära mig mera efter första rundan.

Såklart vill jag inte rida då, om han så tydligt visar att han inte vill. Men samtidigt vill jag!! Reifur visade tydligt förra veckan att han inte var sugen på att bli riden, och vi gjorde ridövningen i måndags, så efter det har det varit en del bearbetning av mina egna känslor, acceptera hur jag känner och samtidigt acceptera läget. Jag har även funderat kring: om Reifur aldrig vill att jag ska rida igen, hur känner jag då? Skulle jag fortfarande tycka lika mycket om honom? Svår fråga, men behövligt att ställa. Dock tror jag det finns en lösning. Jag tror inte att Reifur tycker illa om själva ridningen i sig. Kanske fick jag ett bevis på det redan på tisdag. Då fick mitt syskonbarn hagkompis till Reifur och vi kunde ta oss ut i skogen. Jag hade innan bräddat hans sadel lite till. Och när jag väl kom upp i sadeln så var jag supernoga med att sitta så lodrät och balanserad jag bara kunde, och belönade tät. Reifur gick på och bad mig inte sitta av. Inne i skogen satte jag av en gång ändå för att det prasslade av något djur och det skrämde Reifur. Så jag ville vara på marken och stötta honom och samtidigt känna mig trygg. När jag sen ville sitta upp igen visade jag Reifur tydligt att jag tänkte sitta upp, väntade en sekund på om han skulle reagera och när han stod still så satte jag upp. Jag använda alltså inte vår nya startknapp utan gjorde som jag har gjort tidigare. Vill han inte ha mig på ryggen så kan han gå vidare istället för att stå still. Så efter den turen kände jag mig mycket mera hoppfull igen. Vi har inte gjort någon ridövning igen än. Jag ska prova övningen vi gjorde i måndags igen med sadeln som är bräddad nästa vecka. Om han fortfarande säger nej så ska jag kolla efter en ny sadel. Han säger ännu mera nej till barbacka och barbackapad. Så det är nog en bra anpassad sadel som gäller. Titta gärna på Ridövningsfilmen. Som ni ser så klickar jag även för sväng, då vi tränar en del på det också. Men inget av det vi gör i filmen är nytt, så därför tänker jag att det är ok att klicka för flera saker. Fast jag kanske tänker fel där 🙂

Förra vintern red vi med två andra. En häst Reifur känner väl och en som var rätt ny för honom. Vi skrittade bara, Reifur var längst bak, han verkade taggad över hela situationen, men var ändå lugn och inlyssnande. Jag hoppade av och gick en bit efter halva rundan. Sen när jag skulle hoppa upp igen stod hästarna rätt nära varann på en smal grusväg. Reifur stannade, men började gå igen så snart jag hade foten i stigbygeln, sadeln låg inte still och det kändes bara krångligt. Så jag sa till de andra att jag bara går med honom. Då gick han bestämd en liten bit bort från vägen, vänder sig med sidan mot mig, tittar på mig och sen pekar bestämd med nosen upp mot sadeln. Jag går till honom och sitter upp utan problem. Reifur stod still och sadeln låg still. Sen red vi hem med de andra. Så ibland kan det vara miljön som gör att han inte vill ha mig på ryggen. Just där tror jag att han kände sig stressad över att stå så nära hästen han inte kände så väl. Men med lite mera space var han ok med uppsittningen. Jag tror en häst kan tycka om att bära en människa. Det skapar en situation där man liksom delar kropp, man blir ett med varandra. Det ger en ny upplevelse både till häst och människa. Även det en människa kan påverka en häst att göra under ridning tror jag en häst kan uppskatta, för upplevelsen eller samspelets skuld. Men jag tror inte på tvång. Och jag tycker ridning ska ses som ett privilegie, en gåva som ges en.

Hur går dina tankar kring ridning?

På återseende!

Hanne och Reifur.